January 05, 2007
Mark Weisbrot
Flamman, 11 Januari 2007
International Herald Tribune, 28 December, 2006
WASHINGTON. En våg av nya latinamerikanska ledare förändrar regionen och dess relationer med USA, de multilaterala institutionerna, de internationella finansmarknaderna och de utländska investerarna. Medan detta oftast ses i politiska termer av Washington, såsom populism eller antiamerikanism, kan mycket av det som sker förklaras genom att titta på den ekonomiska sidan av dessa förändringar.
Rafael Correa, Ecuadors nyvalde president, är ett talande exempel. Correa skakade nyligen landets marknad för obligationer genom att deklarera att han kommer omstrukturera Ecuadors utlandsskuld. Han förutser en 75-procentig minskning av skulden, och kommer att använda besparingarna till att öka de sociala utgifterna.
Correa, som fick sin doktorsgrad i ekonomi på University of Illinois i Urbana, förstår mycket väl att det utländska kapitalet under vissa förutsättningar kan bidra till utveckling. Men när ett land lånar pengar bara för att betala av skulder, är det vettigare att rensa bort några av skulderna och börja om från början, ungefär som någon som begär sin ekonomi i konkurs.
Argentina nollställde sin skuld i december 2001. Regeringen körde en hård förhandling med sina utländska lånegivare och med internationella valutafonden (IMF), som ville att regeringen skulle betala mer ersättning till de ägarna av de statsobligationer som nu förklarades lösta och att den skulle följa en mer ortodox makroekonomisk politik.
I slutändan var det Argentina som fick rätt. Ekonomin krympte endast i tre månader efter nollställningen, och sedan dess har den vuxit med en årlig tillväxt på mer än 8 procent, och (i ett land med 36 miljoner invånare) dragit 8 miljoner människor ut ur fattigdomen.
President Nestor Kirschner har fullföljt denna politik utan större internationell uppmärksamhet. Men det sätt han ledde Argentina ut ur depressionen 1998-2002 är helt jämförbart med president Franklin D. Roosevelts ledarskap i USA under krisen på 1930-talet.
Precis som Roosevelt var Kirschner tvungen att avvisa råden från en majoritet av ekonomer (Roosevelt gjorde detta redan innan Keynes hade publicerat sin General Theory), stå upp mot mäktiga intressen (utländska kreditorer och energibolag, IMF och Världsbanken), och göra vad som var bäst för landet. En stabil, konkurrenskraftig växelkurs, rimliga utlåningsräntor och oortodoxa metoder för att kontrollera inflation var några av de element som Argentina behövde för att lyckas med sin anmärkningsvärda ekonomiska återhämtning.
Venezuelas Hugo Chávez är en mer kontroversiell ledare, men hans regerings ekonomiska politik fungerar. År 2006 är det andra i rad när Venezuela har en tioprocentig tillväxt, den högsta i regionen efter ett skutt på 17,8 procent år 2004. För att skapa uthållig tillväxt i landet behövde regeringen ta kontroll över det statliga oljebolaget PDVSA, som är källan till nästan hälften av regeringens inkomster och 80 procent av landets exportinkomster. Oppositionen gjorde hårt motstånd, med en USA-stödd militärkupp och en oljestrejk som förödde ekonomin 2002-2003. Men sedan dess har regeringen hållit kursen och varit förmögen att säkra snabb tillväxt och att kraftigt utvidga sociala satsningar för de fattiga: gratis sjukvård, subventionerad mat och ökad tillgång på utbildning. En del säger att detta bara är resultatet av en oljeboom, att det kommer sluta den dag oljepriserna faller, men Chávez regering har budgeterat försiktigt och räknat med oljepriser som ligger på hälften av dagens prisnivå.
Regeringarna i Argentina och Venezuela förändrar inte bara deras egna länder, utan hela regionen, genom att slutligen knäcka IMF:s kontroll över krediterna. Bara för några år sedan skulle regeringar som inte gick med på IMF:s krav gällande ekonomisk politik ha nekats kredit, inte bara från IMF, utan från den mycket större Världsbanken, den Interamerikanska utvecklingsbanken, G-7gruppens regeringar och till och med den privata sektorn. Detta var Washingtons huvudinstrument för politiskt inflytande i regionen, något som såg till att ge högre utlåningsräntor, mindre statsbudgetar, liberalisering av internationella handels och -kapitalflöden, och övergivande av utvecklingsstrategier.
Venezuela har nu erbjudit en alternativ väg till kredit – utan några krav på ekonomisk politik – till Argentina, Bolivia, Ecuador och andra länder. Upplösningen av IMF:s ”kreditgivarnas kartell” är den viktigaste förändringen i det internationella finansiella systemet sedan kollapsen av Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser 1973. Nu kan till och med fattiga länder som Bolivia säga nej till ”Washington consensus”, få miljarder dollar av extrainkomster från sina naturresurser och använda dem till att leverera sina löften om en New Deal för regionens fattiga.
President Lula i Brasilien har fortsatt den nyliberala politiken (med efterföljande medelmåttig tillväxt) som utstakades av hans föregångare. Men internationellt samarbetar han i den allians med Argentina och Venezuela som begravt förslaget om ett frihandelsområde för hela den amerikanska kontinenten (ALCA/FTAA) som föreslogs från Washington, och som nu istället påbörjar en ekonomisk regional integration.
Latinamerika har tydligt anträtt en ny ekonomisk väg, och den ser ut att bli övervägande positiv.
Efter 26 år av långsam ekonomisk tillväxt är det svårt för nya ledare att prestera sämre.
